SYNPUNKTER
1988
1988 började att studera elevernas svarigheter i matematitik i första gymnasiet år på dåvarande ljnjerna natur, teknik och ekonomi. Här presenterar några tankar och reflexioner av ellevaerna.

Elevernas bedömning av deras förberedande matematikstudier


I Låg - Mellanstadiet

* Det var bra!

* På lågstadiet och mellanstadiet förklarade lärarna brätte och det var varierande uppgifter.

* Jag förstod allt (eller det mesta) tack vare lärarnas goda förklaringar.

* Stimulerande på låg och mellanstadiet.

* Läraren var bra både i låg och mellanstadiet.


I Högstadiet
A– gruppen

* Har aldrig förstått matte ordentligt i högstadiet, därför tyckte jag inte om den.
* På högstadiet jobbade vi bara med boken och sämre förklaringar.
* För dålig lärare i nian.
* I högstadiet var det lite slappt i undervisningen.
* I Högstadiet hade jag svårt att förstå lärarens förklaringar.
* Gick i skolans bråkigaste klass och fick därför de sämsta lärarna. Hade aldrig några prov och    läxförhören var anpassade för dom som var dåliga.


B– gruppen
* På högstadiet så blev allting så mekaniskt. Läraren var ofta sjuk så vi hade vikarier för det
   mesta.
* Jag förstod utom när jag kom till högstadiet och började stöd med matten.
* Pga. dåliga lärare. De gör inte ämnet intressant.
* Det gick för snabbt fram, man hängde inte med.
* Långtråkigt och lite för abstrakt på högstadiet!


C – gruppen
* 9:an var dålig för vi hade vikarier ofta.
* Man hoppade över saker.
* Dåliga böcker, dåliga förklaringar, fel att inte pröva på lite svårare saker.


Alla grupper


* Lärarna hade ingen översikt över vad eleverna kunde och inte kunde.
* Vi bytte ofta lärare och dessa var oftast oerfarna.
* Det gick för snabbt fram, man hängde inte med.
* Man tog det inte så hårt från början.
* Dåligt gjord studieplan.
* Vissa saker satt inne, och det kunde jag bra. Annat glömde jag pga. Att jag ej förstod.


MATEMATIK ÄR TROKIGT

Varför är så dålig som det är?

Jag började skolan som en vanlig 7 årig, det bästa ämnet blev för mig direkt matematik. Det var det roligaste av allt. Jag lärde mig ganska snabbt och so fort läraren ställde en fråga så räckte jag upp handen och svarade. Det bästa var att jag jämt sa rätt.

Så gick del hela ettan till 3:an sen började jag 4. En med en ny lärare, matte var för mig fortfarande det bästa ämnet. Jag fick min nya mattebok och fortsatte att räkna och själv rätta mina fel med facit. På dom små läxförhören hade jag jämt alla rätt och när läraren frågade mig om jag behövde hjälp så sa jag att jag inte behövde nån, så läraren gick vidare till dom andra.
I femman och sexan var det liknande, dom frågade om jag fick hjälp hemma eller nån annanstans eftersom jag var så snabb och kunde räkna utan problem. Jag fick aldrig hjälp från någon för jag bad aldrig om det.
Matte var och är det roligaste ämnet jag vet. När jag började i 7:an så valde jag särskild matte. I början gick allting bra, men plösligt var läraren sjuk och allting började krångla till sig, mina klasskamrater pratade hela tiden och jag kunde inte koncentrera mig, jag tog hem matte boken och fortsatte att räkna.
Jag ville veta varför vissa tal hade fått det svar de fått (jag ville veta varför svaret blev son det blev), gick nästa dag till skolan, och frågade läraren hur? Och varför?, då tittade hon hur jag hade räknat ut talen och sa:
- Det är jättebra, Carina! Fortsätt så.
Men min fråga fick jag aldrig savar på.
När läraren gick genom vissa svåra tal på tavlan så förstod jag och följde exempel. Men frågade varför skulle vara så. Då sa alltid läraren: Det är bara så, Carina.
Jag kände mig besviken men gav inte upp. Jag fortsatte att fråga men svaret jag ville ha fick jag aldrig, så jag började att ligga efter andra. Vi hade många vikarier och det vart aldrig tyst i klassen, när jag räckte upp handen för hjälp så kom läraren och jag frågade en hel del, men läraren hade inte tid med bara mig, så hon gick vidare till dom andra och när jag efter lektionen skulle fråga något sa hon:
- Jag har inte tid just nu.
Jämt och ständigt sa läraren samma sak. Jag började ogilla alla lärare och blev uppnosig och kaxig mot dom.
Hela 7:an och 8:an gick till så. I 9:an bytte jag till en annan grupp och där var det värre. Läraren visste ingenting, var jämt sjuk och blev ofta förbannad på mina klasskamrater och gick ifrån lektionen.
Nu klarar jag inte matte.

En besviken elev

Min upplevelse om matte i skolan

Jag har nu gått 1 år i gymnasiet på teoretisk linje och har fått rätt så dåliga betyg i matte.
Jag har hittills upplevt att lärarna är likadana i gymnasiet som i grundskolan, det verkar som om dom kommer till lektionerna bara för att få sin lön och sen intresserar dom sig inte hur det går för oss eller hur det har gått.
Frågar man dom nånting så säger dom:
- Jag har inte tid, jag har rast eller nånting liknande.
Jag tycker fortfarande att matte är ett roligt ämne, men dom som lär ut bryr sig inte hur vi elever ser på ämnet
Vi sitter som datorer och antecknar allt läraren säger eller skriver på tavlan, från matteboken är det likadant.
Vi elever är ju inga robotar utan människor som ska ut i världen och ha ett stort ansvar i våra arbeten.
I skolan lär vi oss bara till proven och inte för livet. Den eleven som det går dåligt för är det ingen som bryr sig om. Detta är vad jag har upplevt under alla mina skol -år men jag vet att jag inte är den ende utan att det finns tusentals andra elever som känner så här men har inte haft samma möjlighet att skriva detta historia.

Gymnasielev.

TA REDA PÅ VÅRA SVAGHETER!

För att lärare ska kunna hjälpa oss elever, måste det ur min synpunkt ske under ett tidigt stadium, innan det är för sent.
Låt mig ta ett vangligt exempel:
Under min skolgång fick jag lära mig multiplikationstabellen utantill, varför? Det fick vi aldrig veta.
Vi satt hela klassen och räknade likadana tal hela tiden, varför? Det viste vi inte. På tavlan stod det tal 351-361 färdigt t.o.m. fredag, och vi räknade och räknade för att hinna klart till fredagen, inte räknade vi för att lära oss. Vi räknade för att hinna klart, alltså fann vi ingen mening med matten. Vi förstod inte vilka svårigheter vi senare skulle möta. Och tänk om vi inte hade räknat för att hinna klart… tänk om de ville tala om för oss vilken nytta vi skulle ha av det i framtiden.
Jag minns också att jag hade invandrar kompisar i klassen som hade svårt att förstå lästalen p.g.a. deras svenska inte räckte till, tänk om våra svensklärare anpassat vår svenska kurs så att de förstod lite bättre. Ja, man kan fundera över hur mycket de kunde hjälpa oss, så att vi inte fick de här problem nu.
Jag tycker att de borde ha gjort något slags test så att de fick veta vilka svagheter man hade, redan som ung. Om de hade tagit reda på våra svagheter då, då skulle vi inte ha så mycket luckor. Sen kan man också fundera över hur lektionerna är planerade. Lärarna kommer in, tar fram matteboken går igenom ett helt nytt kapitel, några förstår och de utmärker sig snabbt, läraren får intrycket av att hela klassen förstår men han/hon märker inte majoriteten som inte förstår. Sedan går han igenom ännu ett tal och man förstår ännu inte p.g.a. man inte förstår det föregående talet. Istället vänder man sig till sin bänkkamrat och börjar prata, och så kommer man in i en ond cirkel. Man försöker lyssna ett tag så länge man förstår sen ger man upp! Man börjar helt enkelt att prata istället.
Så närmar det sig ett prov och man sätter sig vid sitt skrivbord för att ta itu med matten på allvar, men man märker snart att man inte förstår så mycket. Nästa dag ber man om hjälp och man är då medveten om att man inte är den enda som behöver hjälp, och det finns bara en lärare. Vad gör man då?… jo man struntar i allting och så börjar man svära över hur tråkigt matte är och hur mycket man hatar matten.

MEN SÅ SKA DET INTE BEHÖVA VARA !

Jag vet själv hur glad jag blir när jag klarar av ett tal alldeles själv, man får liksom gnistan tillbaka och tycker nog att matte inte är så dåligt ändå!
Så jag råder er lärare ta reda på om just den här matteboken är bra!, för era elever. Fråga dem är de nöjda?.
Jag har skrivit ”vi” mycket i mitt utlåtande vilket beror på att jag inte är ensam om mina åsikter och värderingar!

En gymnasielev

Min upplevelse om matte i skolan

Förra terminen gick jag hos AAA, ca 2 månader i matematik, men jag passade inte i klassen, så jag började i en liten grupp i matte, för jag behövde stöd i matte och hade svårt att hänga med. Där gick jag i två veckor, och vi i grupp skulle få en ny lärare, ..., hon verkade va bra lärare hon ville veta vad vi kunde innan så vi skrev på papperen vad vi inte kunde eller inte förstode.
Dom första lektionerna var stökiga och jobbiga, för vi hade några okoncentrerade elever som förstörde lektionerna, och jag förstod inte MM, var hennes matte gick ut på, för hon ville vårt bästa. Dom eleverna i gruppen som bråkade, slutade i klassen, så matten gick lite bättre, men sakta och säkert, började jag lära mig MM’s matte som verkade vara helt upp och ner, började jag lära mig bättre matte för hon förklarar bra. Hon vill inte veta svaret, hon vill veta uträkningen och hur vi tänkte, fast hon inte kan bra svenska, så lär jag mig bra matte. VT 1988

 

Jag har nu gått i gymnasium ett åt. Visst är det roligt och bra men samtidigt så dåligt, mekanisk, tråkigt. Det verkar som om alla lärare vore robotar som fyllde oss med regler och kunskaper. När det de ska lära oss är att tänka logiskt. För det är ju vi människor som ska bygga upp Sverige ytterligen några steg uppåt.
Varför säger lärarna att betygen sätts inte bara på prov när det är det som görs.
Jag t. ex. har varit med på varje matte timme och skött mig på timmarna och jobbat och försökt förstå själv för eftersom vi är 31 st. i klassen så hinner inte läraren med alla. På båda matte proven har jag fått betyg 1.
Men säg mig en sak. Ska jag då ha på mitt terminsbetyg en 1?

ÄR DET RÄTTVIS DÅ

När alla säger att betygen sätts inte bara på era prov. Men der är det som händer.
Ni lurar oss och jag med andra vill veta varför? En elev. VT 1988